Arbetsterapiprocessen

Arbetsterapiprocessen består av fyra delar. De fyra delarna består av bedömning av aktivitetsförmåga, planering, implementering av åtgärder, och uppföljning av åtgärder. Meningen med arbetsterapiprocessen är att vi arbetsterapeuter ska arbeta klientcentrerat och använda oss av ett kliniskt resonemang.

Delar av arbetsterapiprocessen består i att samla nödvändig information om patienterna, identifiera aktivitetsproblem, formulera mål tillsammans med patienten, sätta in åtgärder som är kopplade till målen, följa upp och utvärdera åtgärderna. Beroende på vad som uppkommer vid uppföljningen ta beslut om patienten är i behov av fortsätta arbetsterapeutiska insatser eller om insatserna ska avslutas. Om behov av fortsatta insatser finns påbörjas processen på nytt.

Denna process bygger bland annat på de teoretiska modellerna Model Of Human Occupation (MOHO) och Canadian Model of Occupational Performance. Två processmodeller som vanligtvis används utifrån dessa teoretiska modeller är Occupational Therapy Intervention Process Model (OTIPM) eller Occupational Performance Process Model (OPPM).

Bedömning av aktivitetsförmåga

I detta steg är det viktigt att ta en anamnes. Denna ser olika ut beroende på vart du som arbetsterapeut är yrkesverksam. Anamnesen kan bestå av att ta reda på tidigare kontaktorsak, kontakt med hälso- och sjukvården, tidigare ställda diagnoser, boendeform av patient, tidigare aktivitets- och/eller arbetsförmåga, levnadsvanor, aktuella problem, tidigare förskrivna hjälpmedel eller andra arbetsterapeutiska insatser med mera. Det är även viktigt att fråga om patientens vanor, intressen, meningsfulla aktiviteter samt hur de olika miljöerna ser ut för patienten.

Målet med bedömningen är att identifiera de faktorer som påverkar patientens utförande av aktiviteter inom miljön, kroppsfunktioner och personliga faktorer.

Som stöd för att gå vidare med denna information kan en använda sig av ADL taxonomin eller COPM för att ta reda på aktivitetsförmågan. Dessa instrument är grundläggande och det finns många olika instrument att använda beroende på vart du som arbetsterapeut är yrkesverksam och vad det är för något som du har behov att bedöma.

Andra exempel på bedömningsinstrument är:

ACIS-S - Bedömning av kommunikations- och interaktionsfärdigheter
ATMS-S - Aktivitet i tid med struktur - självskattning av tidshantering och organisationsförmåga
AMPS - The Assessment of Motor and Process Skills
AWP - Assessment of Work Performance
AWC - Assessment of Work Characteristics
BAS - Bedömning av anpassningar i skolmiljön
COPM - Canadian Occupational Performance Measurement
DASH - Disabilities of the Arm, Shoulder and Hand Outcome Questionnaire
DBF - Arbetsterapeutisk bedömning av Djupa, Bakre och Främre kognitiva funktioner I
DOA - Dialog Om Arbetsförmåga
GAP - Gap i vardagens aktiviteter
Min Mening
MOHOST-S - Screening av delaktighet i olika aktiviteter
OCAIRS-S - Bedömning av delaktighet i aktivitet
OQ-S - Kartläggning av aktiviteter - självskattning och värdering av olika aktiviteter under ett dygn
POP - Assessment of Pain and Occupational Performance
REIS-S - Miljöns betydelse för delaktighet i aktivitet
Sunnaas ADL-Index
VQ-S - Bedömning av viljeuttryck
WEIS - The Work Environment Impact Scale
WRI-S - The Worker Role Interview

Tänk på att i samverkan, t.ex. vid utskrivning från sjukhus, är det inte alltid fullständiga bedömningar utifrån instrument som är den information som kan behövas till en början. Det kan vara enkla bedömningar så som vilken höjd en patient klarar att resa sig ifrån självständigt för att planera en patient för återgång till hemmet.

Planering

I steget planering ska arbetsterapeuten analysera och det som inkommit under informationsinhämtningen. Tillsammans med patienten sätts mål upp för de fortsätta insatserna. För att sätta upp bra mål kan en använda sig av metoden SMART. Detta innebär att målen ska vara

S - Specifika
M - Mätbara
A - Accepterade (eller Attraktiva, så patienten vill uppnå dessa)
R - Realistiska
T - Tidsbegränsade

En annan möjlighet är att använda sig av instrumenten COPM eller PSFS (Patientspecifik funktionell skala) för att tillsammans med patienten bestämma vilka aktiviteter som ska användas för att sätta upp mål. COPM och PSFS gör det sedan möjligt att följa upp hur utförandet av aktiviteten har förbättrats eller ej.

De insatser som sätts in brukar ofta kategoriseras som Kompenserande, Förbättrande eller Förebyggande.

Implementering av åtgärder

När planeringen är genomförd är det dags att sätta in de åtgärder som är lämpliga för patienten. En del åtgärdsprocesser är standardiserade. T.ex. vid planerade höftoperationer där ofta ett åtgärdsprogram är den samma för alla patienter.

Om inte så är fallet är det återigen dags att använda sig av all den information som inhämtades vid första steget. En kan även använda sig av en "interventionsmodell" för att få stöd i sitt kliniska resonemang. Exempel på dessa modeller kan vara OTIPM, PEO eller KAWA modellen.

De åtgärder som sätts in ska sedan förankras hos patienten. Är det ett träningsprogram som patienten ska få ska du som arbetsterapeut gå igenom träningsprogrammet med patienten samt lämna skriftlig information (om hen önskar). Ska du förskriva ett hjälpmedel ska du vara med och träna patienten i användandet av hjälpmedlet. Detta för att ett t.ex. kompenserade hjälpmedel inte ska börja överanvändas och således "stjäla" förmågor hos patienten. Det är framförallt viktigt att träna patienten med sina hjälpmedel om det finns en risk vid användandet, så som det gör vid el-rullstolar. Om det är miljön som ska anpassas är det viktigt att ta del till alla typer av miljöer som finns. Det kan röra sig om att informera patientens anhöriga så att den sociala miljön stöttar patienten i sitt utförande och inte blir ett hinder. Den digitala miljön tar en allt större plats i vår vardag varav även denna är viktig att se till att den kan utföras på ett för patienten tillfredsställande sätt.

I samband med implementeringen ska patienten ha en förståelse om varför åtgärderna satts in, vad målet med dessa är samt när uppföljning av åtgärderna kommer att genomföras.

En del åtgärder är inte direkt kopplade till insatser som du som arbetsterapeut ska utföra. Det kan t.ex. röra sig om att efter en bedömning ska ett intyg skrivas. Antingen ett fristående intyg för t.ex. en bostadsanpassning eller som en del i en personkretsbedömning för flera yrkesrollers samlade bedömningar ligger till grund för beslutet. Mer om intyg hittar du här

Utvärdering och uppföljning av åtgärder

Det sista steget av processen består av att följa upp de arbetsterapeutiska insatserna, samt hur patienten har uppfattat dessa. Det är genom våra utvärderingar som mycket av vår beprövade erfarenhet kommer ifrån, varav det är viktigt att inte slarva med detta steg i processen.

En del av bedömningsinstrumenten är lätta att använda i utvärderingen. Framförallt om instrumentet har en skattningsskala. Då kan en enkelt använda sig av denna för att vid uppföljning återvända till den första skattningen och se om patienten gjort några framsteg.
Vid en del sjukdomstillstånd så är det inte alltid möjligt med en förbättring på grund av ett progressivt sjukdomsförlopp. Då är det viktigt att göra täta uppföljningar för att kontinuerligt justera insatsen för att passa patienten aktuella målsättning.

Det viktigaste i detta steg är att se till tidigare uppsatta mål och hur det gått med måluppfyllelsen. Om åtgärden inte lett till det önskade resultatet är även detta viktigt att dokumentera och ta reda på varför åtgärderna inte gett önskat resultat.

Beroende på vad som framkommer under utvärderingen avslutas insatserna. Annars återgår en till Bedömning, Planering eller implementering.

Referenser

Fisher, A.G. & Nyman, A. (2014). OTIPM en modell för ett professionellt resonemang som främjar bästa praxis i arbetsterapi. Johanneshov: MTM

Hinojosa, J., Kramer, P., & Royeen, C. B. (2017). Perspectives on Human Occupation Theories Underlying Practice (2nd ed.). F A Davis.

Kielhofner, G. (2009). Conceptual foundations of occupational therapy practice. (4. ed.) Philadelphia: F. A. Davis.

Schell, B.A.B. & Gillen, G. (red.) (2019). Willard and Spackman's occupational therapy. (13th edition). Philadelphia: Wolters Kluwer

Taylor, R.R. (red.) (2020). Kielhofners model of human occupation: teori och tillämpning. (Andra upplagan). Lund: Studentlitteratur.

Townsend, E.A. & Polatajko, H.J. (2020). Enabling occupation II advancing an occupational therapy vision for health, well-being & justice through occupation : 9th Canadian occupational therapy guidelines. Malmö: MTM.